MODO Hockey skaffade sig en smakstart eller drömstart igår i Umeå. Redan 2:21 in i matchen gjorde Filip Sveningsson mål och sedan bara fortsatte det. Markus Persson satte tvåan, Sveningsson var tvåmålsskytt efter drygt åtta minuter när han skickade in 3-0, William Strömgren pricksköt fyran, Patrik Karlkvist gjorde 5-0 och då hade klockan bara hunnit till 11:57.
– Det är inte varje dag man är med om sådana matchinledningar. Men visst är det härligt. Blickar man tillbaka på de senaste veckorna är det också i många matcher som vi kommit ut starkt, tagit tag i händelserna och tryckt ned våra motståndare. Nu skaffade vi oss också utdelning och jag skulle vilja säga att det är genom frukten av hårt jobb, säger Magnus Sundquist.

I mittperioden hade man kunnat förvänta sig en anstormning av hemmalaget. Björklöven försökte också men man lyckades inte skapa speciellt mycket vilket också visade sig i skottstatistiken – endast fem avslut på mål tillät MODO Hockey Björklöven att få till.
– Jag är mycket nöjd med mittperioden. Man kan förvänta sig att Björklöven ska komma hårt på oss. Men vi kommer ur perioden med endast fem skott på vårt mål och det säger en hel del om hur vi verkligen jobbar, vi fullföljer allting och det är precis det man vill se, säger Sundquist.

7-3 blev det till slut för MODO Hockey och därmed också säsongens tredje raka trepoängare i derbymatcher mot Björklöven.
– Vi njöt av segern några timmar innan vi flyttade fokus till dagens match. Man kan vara tämligen säker på att vi kommer att möta ett Björklöven idag som är riktigt revanschsuget. Men vi ska se till att jobba hårt, spela smart, spela enkelt. Handlar om att göra jobbet fullt ut, inte fuska med någonting, säger Sundquist och fortsätter:
– Tre poäng igår var viktiga och värdefulla för oss i vår kamp om att behålla nuvarande tabellposition. Vi har sagt att vi ska ta match för match, göra allt för att göra någonting bra av varje möjlighet. För det är så vi ser det, varje match är en möjlighet.

Hemma i Fjällräven Center har MODO Hockey den senaste tiden haft problem med att få med sig önskade resultat. Det har varit nära flera gånger men man har ställt till det för sig själva.
– Vi har gett bort alldeles för mycket och det har straffat sig. Det är som jag sagt senaste dagarna, oavsett vad som händer i en match så måste vi vara tålmodigt, ta byte för byte och hela tiden göra jobbet. Ibland får man acceptera att man spelar i egen försvarszon och då måste man göra det enkelt och rätt. Vi ska spela bra med puck, vi ska spela klokt utan puck, och framför allt så ska vi spela varje situation färdigt. Det får vi aldrig tumma på. Vi får inte ge bort saker på grund av dåliga beslut, säger Sundquist bestämt.

PATRICK EDLUND

För drygt en och en halv vecka sedan gick MODO Hockey fram till 4-0 i hemmamatchen mot Mora på drygt 12 minuters spel.
Trots det så slutade det med förlust i förlängning.
Igår i A3 Arena fick vi se en matchstart som var ännu vassare.
MODO Hockey skaffade sig en drömstart när Filip Sveningsson blev fri från mittzon framspelad av Markus Persson. Sveningsson var flitigt uppvaktad men var iskall i avslutet och grundlurade Kevin Poulin. Bara sekunderna senare så hade Michael Boivin ett avslut i målramen. Men MODO Hockey skulle skaffa sig en tvåmålsledning ändå. En snabb spelvändning och Markus Persson avslutade i mer eller mindre öppet mål när endast 3:36 hade spelats. William Strömgren visade prov på sina färdigheter och pucken hamnade hos Sveningsson som blev tvåmålsskytt när han gjorde 3-0. Strömgren själv ordnade 4-0 när han i power play pangade pucken i nät. I samband med det valde också Poulin att kliva av isen, sönderskjuten. Isak Mantler kom in i kassen – han höll tätt i 57 sekunder innan han överlistades av Patrik Karlkvists avslut. Då stod matchuret på 11:57.

Med tanke på vad som hänt tidigare under säsongen, inte minst i matchen mot Mora som jag refererade till inledningsvis, kunde man dock inte känna sig säker på hur matchen i A3 Arena skulle fortlöpa.
Men nu gjorde MODO Hockey det jobb som krävs att man gör.
Tycker framför allt att på det sätt som man uppträdde i mittperioden imponerade.
MODO Hockey har haft det tufft i många mittperioder under säsongen och nu kunde man också förvänta sig att Björklöven skulle kliva på hårt, sätta allting på ett kort, chansa för att ta sig tillbaka in i matchen.
Det löste MODO Hockey föredömligt.
Periodens enda mål kom från Johan Harjus klubba och det faktum att Björklöven endast hade fem avslut på Anthony Peters säger det mesta om MODO Hockeys insats i perioden.

I tredje perioden blev det också 7-1 innan Björklöven fick frisera siffrorna med två reduceringar.
Det spelade i sig ingen roll.
Matchen igår var MODO Hockeys – och det var tredje raka trepoängaren i derbyn mot Björklöven.
Matchen igår tillhörde också Filip Sveningsson. Tre kassar blev det från honom och Sveningsson är nu uppe i totalt sju. Visst hade man förväntat sig fler av Sveningsson sett till hela säsongen men det har helt enkelt gått troll i målskyttet för honom.
William Strömgren hade också en fin kväll i A3 Arena. Det finns få, om ens någon, i den här upplagan av MODO Hockey som besitter samma skills som Strömgren.
I mina ögon skulle Strömgren fått betydligt fler chanser än han fått under säsongen.

Sju poängs marginal till Väsby har MODO Hockey inför de avslutande fyra omgångarna.
Ett bra utgångsläge.
Men MODO Hockey kommer att behöva ta ytterligare någon poäng för att vara helt säker på att hålla Väsby bakom sig.
Det kan vara intressant att se vad MODO Hockey och Väsby IK har kvar att spela. Så här ser det ut i sammandrag:
MODO Hockey 54 poäng: Björklöven h, Timrå b, Tingsryd h, BIK Karlskoga b.
Väsby IK 47 poäng: Kristianstad b, Tingsryd b, Almtuna h, Almtuna b.
Det är förutsättningarna och det är fritt fram att spekulera. Det man kan slå fast är att MODO Hockey själva avgör sitt öde.

Vad kan vi då förvänta oss av säsongens fjärde och sista derby mellan MODO Hockey och Björklöven?
Gästerna bör vara revanschsuget. Märkligt skulle det vara annars.
Björklöven har ett och annat att fundera på inför det kommande slutspelet där målsättningen för dem är att ta klivet upp till SHL.
Björklöven har ett starkt lag och snart har man också försvarsgeneralen Daniel Rahimi tillbaka och han kommer att vara en nyckelspelare i slutspelet.
På pappret har Björklöven ett minst lika starkt lag som förra säsongen vann HockeyAllsvenskan med nytt poängrekord.
Men det finns en skillnad som jag ser det.
Björklöven har inte alls samma trygghet längst bak. Joe Cannata var strålande under fjolårssäsongen. Kevin Poulin har inte alls visat samma klass, visst, han har haft skador som ställt till det men ska Björklöven kunna utmana lag som Timrå, BIK Karlskoga för att nämna ett par så måste målvaktsspelet höjas avsevärt.

******

MODO Hockeys interna poängliga: Karlkvist 41 (17+24), Aagaard 29 (17+12), Harju 29 (10+19), Sylwander 25 (15+10), Rockwood 20 (4+16), Lindgren 18 (1+17).

******

Det var en riktig pärla Johan Harju skickade in när han sköt 6-1 igår.

******

SHL-tabellen är hyperintressant att följa. Längst ned återfinns HV71 och Brynäs. Snacka om att det skulle vara ett tungviktsmöte i Play Out.

******

Var inne på att Björklövens målvaktsspel måste höjas om man ska utmana i slutspelet. Finns ett annat stort frågetecken också i Björklövens jakt på framgång: special teams. Björklöven är inte bra i power play och inte i penalty killing.

******

Guldgallret 2021 – priset som går till HockeyAllsvenskans främsta junior – gick till Kristianstads målvakt Calle Clang.

******

MODO Hockeys siffror i special teams: power play 30 mål och 21,28 i procent (nia i ligan), penalty killing 73,06 i procent (näst sämst i ligan) och 52 insläppta mål.
Björklövens siffror i special teams: power play 33 mål och 19,41 i procent (tia i ligan), penalty killing 76,00 i procent (tia i ligan) och 42 insläppta mål.

PATRICK EDLUND

Han har nästan 600 matcher (slutspelsfighter inkluderat) i vår högsta liga och han har varit med om både det bästa och det sämsta man kan vara med om.
– Visst är det skilda världar att vinna ett SM-guld jämfört med att åka ur ligan. Det är som svart och vitt, säger Daniel Rahimi som debuterade i SHL (eller Elitserien som det hette på den tiden) 2009 när han efter ett par år i Nordamerika vänt åter till Sverige – och då till Rögle BK.
– Det var en lång och smärtsam säsong. Vi fick det inte alls att fungera under grundserien och vi kom in till Kvalserien med ett stukat självförtroende. Vi lyckades inte få till en vändning och det blev degradering. Det var ruggigt tufft, säger Rahimi som alltså kände den motsatta känslan för snart tre år sedan.
– SM-guldet våren 2018 är nog mitt så här långt allra främsta hockeyminne. Det är en fantastisk känsla att stå där som vinnare och tänka tillbaka på en nio-tio månader lång resa som man gjort tillsammans. Det är en process som man gör tillsammans under en lång tid och man kommer verkligen ihop som grupp och att då få kröna det med den glädjen som ett guld framkallar är inte någonting annat än fantastiskt.

Tar man Daniel Rahimis karriär i kronologisk ordning så startade den i födelsestaden Umeå och med spel i Björklöven. Som ung grabb var Rahimi inne och testade många idrotter – men han kände ändå att hockeyn var nummer ett för honom.
– Jag var mycket idrottsintresserad som riktigt ung, och jag var en grabb som ville röra på mig. Jag testade många olika sporter. Förutom hockey så handlade det om fotboll, innebandy, längdskidor, pingis och löpning. I det sistnämnda var jag inte med i någon klubbverksamhet men jag var ändå med i flera tävlingar.
Vilken sport – förutom hockeyn – höll du på med längst?
– Det var fotbollen. Jag spelade i Röbäcks IF fram tills att jag var 14 år men jag kände ändå hela tiden att hockeyn var det roligaste, det som engagerade mig mest.
Röbäcks IF – det är samma klubb som Per Elofsson representerade i längdspåret.
­– Så är det och jag har åkt mycket längdskidor i samma skogar som han tränade i. Men helt klart kan man säga att han var betydligt bättre än mig i spåret, säger Rahimi med ett skratt.

Hade du något drömyrke som barn?
– Jag har inte något minne av det, och ingen har heller berättat att jag pratade om något sånt. Jag tror kort och gott att jag var barn när jag var i den åldern, jag tänkte inte på vuxenlivet.
Rent hypotetiskt – om det inte blivit hockey vad hade du då pysslat med?
– Jag är tämligen säker på att jag på något sätt jobbat med människor. Det är intressant. Det är det inom hockeyn också där man genom årens lopp träffat många nya bekantskaper, människor som på ett eller annat sätt gett en mycket. Så människor hade jag nog jobbat med men det är svårt att säga ett specifikt yrke. Det hade kunnat vara inom vården, militären, polis, privata sektorn.
Vi går tillbaka till hockeyn och du får blicka tillbaka på alla tränare du haft genom årens lopp – vem är den bäste?
– Den är tuff att svara på och det eftersom jag haft turen och förmånen att haft så många bra – många som påverkat mig och hjälpt mig på resan. Patrik Sundström som jag hade på hockeygymnasiet har betytt massor, han var något av en ögonöppnare på mig. Han lärde mig att alla detaljer är viktiga, att man ska ha fokus på det. Nu hade jag också honom under en period av karriären där man är mycket mottaglig men jag skulle säga att han betytt massor. Tittar jag sedan vidare under min professionella karriär så är det främst två som jag vill lyfta fram. Dels Roger Melin som jag hade i Linköping och det var där jag fick mitt lyft. Sedan också Sam Hallam som jag hade förmånen att ha i Växjö Lakers. Sam är en fantastisk tränare, han är bred i sin kunskap och han har också ett bra ledarskap.

Vi vänder på det – tränare du kommit mindre bra överens med?
– Visst finns det sådana. Men jag kan säga att jag ändå haft förståelse för dem. Exempelvis hade jag Alexander Beliavski under några ungdomsår i Björklöven. Han hade ett speciellt ledarskap och det var ett ledarskap som jag inte delade. Men jag lärde mig ändå mycket nyttigt av det.
Rahimi, som har dubbla medborgarskap, förutom det svenska även iranskt, har spelat i SHL med fyra olika klubbar, han har spelat i juniorlandslag, bl a ett JVM, och Tre Kronor har han representerat totalt 42 gånger och på listan finns två VM.
– Hur konstigt det än kan låta så har jag aldrig gått runt med en dröm om spel i Tre Kronor. På något sätt så kanske det kändes så avlägset. Det var inte förrän jag debuterade som jag insåg hur stort det är. Ta exempelvis när man spelar VM och man står där efter en seger och den svenska nationalsången spelas, det är mäktigt värre och just VM-spel är en sak som jag aldrig någonsin kommer att glömma, säger Rahimi.
Vem är den bäste spelaren du mött?
– Där måste jag säga Alexander Ovechkin. Där snackar man klass.
Vem är den värste du mött?
– Jocke Lindström är tuff att möta skulle jag vilja säga. Han jobbar alltid hårt och kombinerar det med en oerhörd skicklighet som gör att han är svår att läsa. Trots att jag mött honom otaliga gånger så förstår man sig ändå inte på honom, man vet aldrig vad han ska hitta på.
Vem eller vilka är de bästa du spelat med?
– Det är många som jag skulle kunna rabbla upp men ska jag försöka lyfta fram ett par så blir det Johan Davidsson och Magnus Johansson. Davidsson är en spelare jag alltid sett upp till och när man fick följa honom på nära håll så blev man ännu mer imponerad, både av honom som spelare men också som människa. Johansson är också samma typ. Sedan har jag i Tre Kronor spelat med många otroligt skickliga spelare.

Sina främsta minnen har Rahimi redan delgett oss. Men självklart finns det också massor av andra saker och händelser som han varit med om under alla åren på rinken.
– Ett speciellt år för mig personligen var första året i Linköping, det är sju år sedan nu. Då var det som att det helt plötsligt lossnade för mig, jag fick ett lyft och då var det som att en sten föll från mitt hjärta. Det är en säsong som jag för alltid kommer att bära med mig, säger Rahimi och fortsätter:
– Sedan måste jag också plocka fram en tid från när man var ungdomsspelare. Det var när det var uttagningar till Sverige-pucken och TV-pucken. Vilken ångest och nervositet man bar på då, samma sak var det inför uttagningen till JVM. Men just det här första, Sverige-pucken och TV-pucken, är någonting som också etsat sig fast. Nu hade jag turen att få komma med men det händer att man tänker på dem som inte fick samma besked, hur tungt det måste varit för dem. Jag tycker nog att sådana här saker blir för stora, det går faktiskt att ta sig långt i karriären trots att man inte får chansen i ungdomsturneringar.
Finns det någonting från din karriär som du ångrar?
– Nej, det skulle jag inte säga. Jag har tagit lärdom av det som jag varit med om, och då menar jag såväl bra som dåliga saker. Tror det är nyttigt att tänka så, och att hantera händelser, bra som mindre bra, på det sättet.

Finns det någonting som hade kunnat stoppa din karriär?
– Jag skulle säga att mitt självförtroende och tron på mig själv hade kunnat göra det. Jag grubblade mycket under en period och var i ett vägskäl kan man säga. Sedan började det hända saker för mig när jag var 19-21 år och då så gav jag det verkligen chansen. Sedan kan man konstatera att det är små marginaler som avgör om man blir en professionell spelare eller inte. Små marginaler, samt att man också måste ha flytet på sin sida.
Har du haft några förebilder – några du tittat extra mycket på?
– Som ung så blev det att man kollade in lokala spelare i Umeå och jag hade ett par backar som jag tittade extra mycket på. En spelade i Teg och han heter Anders Eriksson, i Björklöven var det Mattias Hedlund. Det här var spännande spelare att följa, och försöka snappa upp saker som de gjorde. På senare dagar så är det också två stycken som jag kan lyfta fram, dels Magnus Johansson i Linköping och så Mike Keane som jag spelade med i Manitoba Moose i AHL.
Vilka har betytt mest för dig under din karriär?
– Utan tvekan min fru Linda, hon har alltid stöttat mig. Mina tre döttrar Flora, Edith, Ellen som alltid ger inspiration. Det är så härligt när man kommer hem och så får man träffa dem, då grubblar man inte över hockey. Sedan har jag haft många fina lagkamrater som pushat, stöttat och även läxat upp när det krävts.

PATRICK EDLUND

Karriären startade i KB65 innan han kom till MODO. Debutsäsongen i Elitserien – 1981/82 gav tre mål och totalt sex poäng på 27 matcher. Efter den säsongen draftades han i fjärde rundan av Philadelphia Flyers. Flyers tog Hjälm före spelare som Ron Hextall, Tony Granato och Doug Gilmour. Något spel i NHL blev det dock aldrig trots att Flyers med GM Bobby Clarke erbjöd kontrakt. Hjälm tackade nej två år i rad eftersom han inte kände sig mogen för en karriär på andra sidan Atlanten.

När MODO 1983 räddade sig kvar i Elitserien efter en dramatisk slutmatch i Luleå så kunde Hjälm se tillbaka på en stark säsong. På totalt 42 matcher gjorde han lika många poäng.
Säsongen därpå skulle dock bli ännu bättre för Hjälm personligen. Kanske är det så att säsongen 1983/84 var hans främsta under hela karriären. MODO åkte ur Elitserien men Hjälm tog definitivt klivet in bland landets stjärnor.

Hjälm spelade i en kedja med Per Nilsson och Tommy Själin och tillsammans gjorde de 128 poäng under 36 elitserieomgångar. Själin och Hjälm 43 poäng, Nilsson 42. I poängligan var de tvåa, trea och fyra.
Men trots att man hade seriens bästa kedja så tvingades MODO till kvalspel – och där gick det illa. MODO ramlade ur och Hjälm tvingades genomlida degraderingen från sidan sedan han skadats redan i andra omgången av kvalserien.

Hjälm blev kvar i Elitserien när han lockades till Björklöven. Där fick han en tuff första säsong med först en knäskada och sedan en axelskada i samband med en match med Tre Kronor.
Axelskadan innebar även att han missade Canada Cup. När det gäller landslag så gjorde Hjälm totalt 103 A-landskamper. Till detta ska man även lägga nio matcher med Vikingarna och 39 med juniorlandslagen. Två OS spelade han – 1984 och 1988 och det blev brons i båda. I VM var han med och vann silver 1986.

VM 1987 i Wien som slutade med guld för Tre Kronor var Hjälm inte med i. Som nybliven svensk mästare med Björklöven var Hjälm en av de sista som spolades ur VM-truppen. Självklart bittert för Hjälm. Hjälm kunde istället för spel i VM börja förbereda sig för comeback i MODO. För efter tre år i Björklöven kom han åter till Örnsköldsvik. Hjälm gjorde inte någon besviken i sin återkomst. Visserligen var det Ulf “Sasse” Sandström som “stal” de flesta rubrikerna under hösten men Hjälm spelade som alltid i MODO ett stort och klokt spel. Han producerade också poäng i massor – endast “Sasse” gjorde fler. MODO överraskade stort säsongen 1987/88 och var ytterst nära att ta sig till SM-final. Man föll i semifinal mot Björklöven i sudden death.

Det blev ytterligare tre säsonger för Hjälm i MODO. Tre säsonger som han bar ett C på bröstet – och visst var Hjälm den perfekte lagkaptenen.
Efter tiden i MODO flyttade Hjälm till Ängelholm där han gjorde totalt fem säsonger med Rögle innan han 1996 avslutade spelarkarriären. I MODO blev det totalt 268 matcher och 88 mål.

PATRICK EDLUND